Prinsessan Lilian 95 år gammal lider av Alzheimers och kan inte delta på bröllopet.
Der är så tragiskt när en sjukdom berövar en människa så mycket. Jag tror att alla har kommit i kontakt med sjukdomen i större eller mindre skala.
De anhöriga är väl dom som drabbas värst när en familjemedlem inte längre kan ta hand om sig själv och lever i sin egen värld.
Den sjuke har inte ont och kan verka lycklig, men vet inte om det. Det är så svårt att stå vid sidan och inte kunna lyfta ett finger för a hejda sjukdomen när den tar större och större plats.
Det är bara att vänta, vänta och vänta! Ett tufft jobb att se den man älskar bara försvinna mentalt mer och mer………
Veiken's Blog 
Är en anhörigsjukdom brukar vi säja… för den drabbade vet ju inte om något.. tragiskt är vad det är..
Usch det måste vara ett helvete att både ha sjukdomen och att leva med någon som har den. Mycket tråkigt.
Vet hur sjukdomen yttrar sig. Min pappa hade den sjukdomen de sista åren han levde. Kramiz
När man är 95 år då torde det vara hänt.
Värre är det nog med 50-åringarna som drabbas av frontallobsdemens… Då är det tragiskt.
Hon fick ändå ett långt och innehållsrikt liv innan sjukdomen tog greppet.
Det är ett vidrigt sätt att tillbringa sina ”guldår”, en sjukdom som drabbar hela familjen. (Som alla svåra sjukdomar, så klart)
Jag vet hur det är. Min Mamma fick alzheimers när hon var ungefär i min ålder. Hon blev inte mer än 78 år, så att när Prinsessan Lilian har blivit så gammal är väl inte så konstigt att hon har en demenssjukdom.
Mamma brukade säga: ”Blir jag sån som min Mamma vill jag bara dö”. Men då var jag bara tio år, så jag visste inte vad det var frågan om. Då frågade jag ingenting och vi träffade aldrig mera min Mammas föräldrar för då flyttade vi från Stockholm.
Kram/Gilla
Från en som ser 80 i backspegeln:
Alzheimers eller dementia är sånt man tänker på vid min ålder. Minnet är inte så bra, utom när man talar om de gamla tiderna. Om du frågar mej vad jag hade på mej i går, eller vad jag åt till middag, kan jag vanligtvis inte komma ihåg. men jag kommer ihåg namnen på alla ungarna på gården, där jag bodde på 30-talet.
Jag försöker hålla hjärnan igång med korsord och läsning av Washington Post från början till slut varje morgon. Jag är aktiv i lokalpolitik, jobbar voluntärt en gång i veckan och är ”grandmother in site” till flera småttingar på min gata. Tur nog kan jag fortfarande köra bil.
Det måste vara ett helvete att se en människa gå ner i Alzheimers.
Det är så förfärligt att vara anhörig. Min svärmor fick Alzheimers och till en början förstod vi inte. Vi tyckte först att hon bara var jobbig med sina ”påhitt”, men allteftersom tiden gick, förstod vi.
Fullständigt maktlösa var vi, men försökte hjälpa till så gott det gick.
Till sist visste hon inte att man vid behov skulle gå på toaletten eller vad en telefon var.
Det grämer mig så att vi inte förstod tidigare vad som var på G.
Du gör helt rätt när du engagerar dig och är aktiv. Dessutom är det roligt att ”vara igång”!
Många kramar!
Fruktansvärt är det. Farmor, och hennes systrar + pappa. Så jag hoppas de hittar ett botemedel innan det drabbar mig!